Pappas barn: relationen mellan pappa och barn

Då och då under de berusande första dagarna efter födelsen av mitt första barn kom jag på mig själv med att stirra på henne som i trans och beundrande titta på varje liten sakhon gjorde. Naturligtvis skulle det ta ett tag innan hon faktiskt gjorde något riktigt anmärkningsvärt, men på något vis tyckte jag allt var mirakulöst –allt från lukten i hennes hår och hennes små händer (naturligtvis utrustade med enastående vassa naglar) till hennes små grymtningar, den mjuka andningen när hon var vaken och den kompletta sinnesfridennär hon sov.

Pappa i träningsläge Efter ett par dagar vaknade jag ur mitt dagdrömmeri och skakades om av verkligheten: Att vara pappa innebar mycket mer än att bara titta på min bebis. Liteskit under naglarna krävdes (detta är så klart en metafor, jag har redan genomfört en miljon blöjbyten) för att bygga den typ av förhållande till henne jag drömt om. Problemet var att jag inte hade spenderat så mycket tid med bebisar och därför inte hade en aning om vad jag skullegöra. Jag är inte den typen som ber om hjälp (jag vet, jag vet, det är en killgrej) så det fanns bara ett sätt lära mig det jag var tvungen att lära mig. Jag slöt minaögon, tog ett djupt andetag och hoppade rakt in i föräldraskapet.

Inom ett par minuter hade jag en uppenbarelse: min dotter var lika ovetandes som jag, så hon var väldigt förlåtande. Jag gjorde ett dussin misstag under de första veckorna i hennes liv (men som tur var inga hälso- eller livshotande). Jag upptäckte också ett par enkla sätt att umgås med detta som honverkligen såg ut att gilla.

Beröringens makt Det första jag upptäckte var att hon älskade när jag höll henne. Hon verkade föredra mina armar, men efter att de domnat bort och jag började fåryggont, märkte jag att hon var precis lika nöjd i en bärsjal. Hon älskade också när jag pratade med henne. I början kände jag mig lite dum – honhade ju uppenbarligen ingen aning om vad jag sa, men min röst verkade lugna henne. Jag berättade för henne om min dag, vad som var på nyheterna och vad vi sågnär vi var ute på promenad.

Ett gott råd:Eftersom bebisars huvuden är relativt stora och deras nackmuskler inte är välutvecklade, tenderar deras huvuden att vara ganska svajiga de förstamånderna. Det är därför avgörande att alltid stötta bakhuvudet och att undvika plötsliga eller ryckiga rörelser.

Blöjbytena En annan stor upptäckt jag gjorde var att blöjbytena var ett utmärkt sätt för oss att lära känna varandra. Det gav mig möjlighet att smeka hennes mjua lillamage, kittla hennes knän och pussa på hennes små fingrar.

Lek och tillväxt Precis som många nyblivna pappor visste jag inte så mycket om barnets utveckling. Jag var helt ärligt lite besviken när jag fattade att det skulle ta långt tid innanmin dotter skulle kunna spela fotboll med mig, men lärde mig ganska tidigt att det fanns andra sätt att leka tillsammans. Jag läste böcker,lekte tittut, gjorde grimaser och rullade t.o.m. försiktigt runt på golvet med henne. Ju mer uppmuntrande jag var, oavsett om det var i form av ord, leenden eller skratt,desto mer tyckte hon om det. Jag trodde (eller hoppades att tiden jag fick hennes uppmärksamhet skulle vara längre än den var. Fem minuter, inte mer. Efter detbörjade hon gråta eller kinkas eller tittade på mig som om hon var världens mest uttråkade varelse.

Nu när jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag helt klart säga att det var lite läskigt, och det finns gott om "Jag skulle ha..." eller "Jag borde ha..." Jag vet att desaker jag och min dotter gjorde tillsammans när hon var bebis har påverkat vår relation på många olika sätt.